Digital agenda långt ifrån slagfältet

Lördag kväll. Ytterligare en vecka går mot sitt slut. Det händer mycket nu. Det gör det alltid den här tiden på året, med årsmöten, uppföljningar, nystarter, skolavslutningar, förväntningar inför semester och – inte minst – förväntningar inför vad som komma ska efter sommaren. På många sätt lägger vi ribban nu för starten i höst. OK, kanske fortsätter vi en månad till, över Almedalsveckan...

 

SKAP:s traditionella vårfest präglades av samförstånd kring musikens värde, vilket förstås gladde mig. Foto: Stina Gullander.

Egentligen borde jag berätta om SKAP:s vårfest i förra veckan. Där samlades drygt 500 musikskapare, andra kulturskapare, politiker, näringslivsrepresentanter och även media. Den anda av samförstånd kring kulturens, och i synnerhet musikens, värde som präglade kvällen var obeskrivbar. Så jag försöker inte ens.

 

SKAP:s specialpris tilldelades Freemuse och mottogs av Marie Korpe. Fd ordförande i FN:s generalförsamling och tidigare Sveriges utrikesminister Jan Eliasson delade ut priset och framhöll att censuren mot musiker och upphovsmän är en kränkning av mänskliga rättigheter. Foto: Stina Gullander.

Men jag vill ändå lyfta en punkt. Förutom de två svenska regeringsföreträdare som deltog, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och justitieminister Beatrice Ask, fanns Islands handelsminister Katrin Juliusdottir på plats. Varför då, kan man fråga sig? Jo, för att lämna över ett symboliskt pris menat att tacka för den påverkan det svenska musiklivet har haft, för stunden har och kommer att ha på ekonomin. Katrin Juliusdottir lyfte de möjligheter till tillväxt kultursektorn har och framhöll dess roll i en alltmer gemensam europeisk ekonomi.

 

Islands handelsminister Katrin Juliusdottir. Foto: Stina Gullander.

Det är en svindlande tanke att man borta på Island noterar det svenska kultur- och musiklivets vikt för ekonomin. Att man på Island menar att vi svenska kulturskapare står för framtiden i en europeisk ekonomi. Att vårt arbete är av vikt – och inte en hobbyverksamhet.

Det finns för många idag som ser kulturen som enbart en hobbyverksamhet. För många tror att prylen, apparaten eller grunkan – kalla det vad du vill – som spelar upp musiken eller filmen står för värdet. Inte innehållet. Det är en märklig hållning, särskilt från de grupperingar som lobbar för att just innehållet borde vara fritt och gratis. Gratiskulturen håller inte i längden. Framförallt inte i en tid när just innehållet pekas ut av allt fler som motorn i tillväxten.

Därför är det bra när IT-minister Anna-Karin Hatt i dagens Svenska Dagbladet går ut och bemöter Per Strömbäck och Kristina Ahlinder på Brännpunkt. Bra, eftersom hon lämnar det betryggande beskedet att hon också ser det som Islands handelsminister ser - kulturens betydelse för tillväxten. Bra eftersom hon också trycker på det vi kulturskapare redan vet – vikten av att man ska få betalt för sitt arbete, även när det sprids digitalt. Bra eftersom hon också trycker på vikten av det Strömbäck och Ahlinder menar att Sverige inte klarar fullt ut – att motverka illegal spridning av upphovsrättsskyddat material.  

Jag ser poänger i Strömbäcks och Ahlinders text. Jag ser poänger i Hatts text. Jag tycker inte att de på något sätt är oförenliga, tvärtom. Jag upplever att Anna-Karin Hatt menar att Sverige redan är på banan vad gäller det Strömbäck och Ahlinder efterfrågar. 

När Hatt inleder sin replik med att ”Kristina Ahlinder och Per Strömbäck har fel” menar hon med andra ord att de har fel när de tror att hon och regeringen inte ser det de ser. Hon menar inte att Strömbäck och Ahlinder har fel när de vill lyfta vikten av att stå upp för upphovsrätten och motverka illegal spridning. 

Så såg förstås inte piratlobbyn Hatts replik. Trots att den efter ingressen på ett tydligt sätt tar avstånd från piratideologi, gratiskultur och ogenomtänkt teknikvurm:

Kreatörer som alldeles självklart ska ha rätt att bestämma över hur deras material sprids och som har rätt att kunna få betalt för sitt arbete. Även om distributionen till slutkunderna sker i digital form. Det är just därför, för att säkerställa att duktiga kreatörer kan få betalt för det jobb de lagt ner, som den illegala spridningen av upphovsrättsskyddat material måste motverkas. 

Där Islands handelsminister och Sveriges IT-minister söker stärka vår gemensamma framtid genom samverkan, har Piratpartiet under Anna Troberg fastnat i sin form. Troberg bloggade senast häromdagen med en faslig krigsretorik som alltmer präglar Piratpartiet och piratrörelsen. Man fortsätter pajkastningen, talar om ”fiender”, ”krig som har vunnits” (alternativt förlorats), och pekar tvärsäkert ut vems talan man för.

Bland annat min, menar Troberg, som ser Piratpartiet som ett ”kulturparti” och vill – mitt på slagfältet får man förmoda – omfamna alla kulturskapare. Hur då, undrar jag – som är kulturskapare.

Troberg säger sig arbeta för mig och mina kollegor i branschen. Men hon vägrar att tala med mig. Troberg vägrar att svara på mina frågor om Piratpartiets ställningstagande till de så kallade kapitel 3-frågorna i upphovsrättsutredningen, som Piratpartiet enligt egen uppgift sedan ett drygt år fortfarande analyserar. Jag har skrivit om det här på bloggen. 

Istället fortsätter piraterna att kasta paj. Denna gång på Strömbäck och Ahlinder, som IT-minstern minsann  sagt ”har fel”. Tidigare på mig, eftersom jag är en stalker. Tydligen blev jag det när jag ställde frågor om något som berör mig som kulturskapare, men som partiet som säger sig vilja arbeta för mig och andra kulturskapare inte har tid, lust eller strategisk/taktisk anledning att sätta sig in i.

Piratpartiet tror kanske att de vill arbeta för kulturskapare. Det är tydligt att de inte vill arbeta med oss. Viktigare för dem är att få kriga. Vinna ett slag. Slåss mot väderkvarnar. Skjuter man månne vid sidan av sitt mål – eller har man helt enkelt inget?

Samtidigt finns det de som vill uppnå något nytt. Det finns massor av engagerade människor, betydligt fler än de 500 Islands handelsminister tackade förra veckan, som skapar nytt i allt högre takt och i allt mer spännande arbetsformer och konstellationer. Jag var på en oerhört spännande framtidsspaning den 12 maj. Jag ser hur arbetsgruppen i Global Rights Database, som ska hjälpa nya entreprenörer att lätt kunna ta fram nya tjänster, siktar på mångfald och tillväxt. Men ingenstans ser jag den uppgivenhet de tidigare internetrebellerna nu osar av, där ute på slagfältet...

Det är ett problem. Man har slut på idéer, men vill inte lämna plats för det nya. Det är därför bra att Anna Karin Hatt så kraftfullt som hon gjorde idag, visar att det här handlar om värden som förtjänar något mer än pajkastning och krigsretorik. Vi har ingen nytta eller glädje av en betongklump, som Piraterna blivit. Och den stör de positiva och framåtblickande processerna, även om den är mycket liten.

Om vi från politiken gör vad vi ska, och branschen vad den kan, kan teknikens nya möjligheter bli det som skapar nya affärsmöjligheter och nya möjligheter för kreatörer att kunna leva på frukten av sitt eget arbete. 

Det var Anna-Karin Hatts avslutningsord i dagens debattartikel. Jag tar till mig dem. Jag vill inte ställa mig på någon barrikad eller slänga mig i en skyttegrav. För jag tycker att det hon säger är rätt. Jag välkomnar alla former av samarbete. 

På tisdag möter jag bland annat EU-parlamentariker Cecilia Wikström på konferensen ”Kultur överallt – hur ska det gå till? Effektiv tillståndsgivning i en digital värld” - alltså precis det Anna-Karin Hatt skriver om när hon berör den inre marknaden. Wikström kommer sannolikt också att ägna sitt anförande just åt den inre marknaden, nya sätt att lösa licensieringen över hela Europa och hur kulturen och det digitala innehållet kan bli motorn i en europeisk tillväxt. 

Jag är där. Läser du det här, Anna-Karin, så kom förbi du också. Samtalet börjar nu. Långt från slagfältet.

Comments

[Dogge]

Mycket bra.