Musik och kulturskapande i medierna
Musikundret i Fredagsmagasinet
Content is King på Twitter
Andra twittrare
Admin
tisdag
apr122011

Paj eller utveckling? Upp till dig!

Jag tror inte på det där med skyttegravskrig. Det är klart, man är tydlig med sin ståndpunkt. Och man är tydlig med vem man uppfattar som "fienden". Men inte alltför sällan visar det sig att man inte bidrar till någon utveckling. Oftare framstår man i längden som oseriös, lätt fånig eller i värsta fall rättshaveristisk fanatiker. Det brukar inte vara en framgångsrik metod.
 
När man målar upp världen i skarpa och hårt åtskilda dualiteter gör man det på kort sikt lätt att samla sympatier. På längre sikt inser allt fler att tillvaron inte är svart eller vit, ond eller god, vi eller de. Man ser nyanserna, ser att vi alla tillsammans - oavsett ståndpunkt - bygger tillvaron. Det är inte meningen att en ska vinna över en annan. Vi ska forma vår tillvaro tillsammans.
 
Det gör man inte från skyttegravar.
 
Upphovsrätten omgärdas av skyttegravar. Det är fel. Vi är flera parter som har intresse av kultur, N.B. av kultur, inte av upphovsrätt. Men upphovsrättens funktion har betydelse för kulturen. Inte för all kultur, långt ifrån, men för mångfalden. För möjligheten att kunna vara yrkesverksam som kulturskapare. För möjligheten att som kulturskapare ha rätt till sitt eget ord.
 
Jag vill inte ligga i en skyttegrav. Jag har aldrig gjort det. Jag är alldeles för intresserad av andra människors åsikter och insikter och hur de kan påverka och utveckla mig och vår gemensamma tillvaro. Det tror jag har märkts. Jag sprider hellre mitt engagemang över hela fältet än sitter och skriker från ett hörn.
 
Därför är jag engagerad i olika nätverk och organisationer, nu senast som ordförande i Musiksverige. Därför talar jag med såväl industri som pirater. Och jag gör det som kulturskapare. Det är nämligen det jag är. Kulturskapare. Jag vill fortsätta vara det, jag vill möjliggöra för andra att vara det och jag vill tillgängliggöra det vi skapar för den som vill ta del av det. Det gör jag inte från en skyttegrav.
 
Industri och pirater kan inte heller skapa förtroende eller delaktighet i en långsiktig förändring från sina respektive skyttegravar. En del av dem kanske tror det. Men det räcker att titta på situationen nu och jämföra med ett, tre eller fem år sedan. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, flera valrörelser har passerat och en oändlig massa bloggande och twittrande har givit uttryck för missnöje, misstänksamhet och ren fientlighet. Men skyttegravarna står kvar och de är lika långt ifrån varandra.
 
Jag önskar att fler kommer upp ur skyttegravarna. Att pajkastningen upphör. Att vilja till öppenhet för varandra och varandras åsikter blir vardag. Att tillvaron fylls av nyanser. För det är så vi kan komma vidare. Kulturen är värd så mycket mer.

fredag
apr082011

Fredagstankar: Det fria ordet i noter

Veckan har bekräftat att kulturskapande främst handlar om att göra världen till en lite bättre plats för oss alla att vara på. Inte om pengar eller berömmelse. Kulturskapande bygger på yttrandefrihet och alltför många kulturskapare lider brist på just detta. Rätten till sitt eget ord.

Så det är med mycket, mycket stor glädje jag idag tagit emot beskedet att Lapiro de Mbanga frigivits efter tre års fångenskap! Lapiro de Mbanga kritiserade i sin låt ”Constitution Constipée” 2008 de förändringar i Kameruns grundlag som gav president Paul Biya obegränsad tid vid makten. En kämpe för demokrati och yttrandefrihet. I ett land där varken han, hans tunga eller hans musik har något skydd överhuvudtaget.

Kulturskapande handlar om rätten till sin egen röst – bland alla andras. Det är viktigt även i ett land som Sverige, där omständigheterna kring kulturskapares yttrandefrihet inte med nödvändighet behöver vara så dramatiska som i fallet de Mbanga. Många olika röster är så mycket mer intressanta än kopior av en enda. Särskilt om denna enda röst är beställd för att påverka i politiskt eller finansiellt syfte.

Jag finns på Twitter. Jag tror att en mångfald av röster måste erbjudas även där. Det twittras och retweetas, och det är bra. Men när retweetandet bara blir en mekanisk kopiering utan eftertanke, syfte eller annat mål än att ställa upp som megafon åt den enda rösten, då blir det fel. Kulturen som garant för att egenintressen och politiskt maktspel inte ska få fäste utan vår granskning är central. Och då inte med en röst kopierad i massantal, utan ett massantal original som tillsammans bildar en vision om en framtid med sann mångfald. 

Det finns de som är bra på att använda sociala medier som megafon. Retweetandet sitter i ryggmärgen. Det kan förstås vara framgångsrikt om man vill tuta ut ett enda budskap med en enda inriktning. Mindre lyckat i situationer där man tutar först och tänker sedan. Ibland är det uppenbart att man inte ens läst källan till den tweet man retweetar. Kanske är det därför ett tecken på något sunt att den tweet av Anna Troberg som jag berättar om i bloggposten ” Med lögnen som politiskt redskap” nedan inte retweetades särskilt mycket.

Jag inledde med att säga att kulturskapande inte handlar om pengar. Däremot kan pengarna handla om kulturskapande. Det noterar jag med glädje när man nu beslutat att avbilda just kulturskapare som viktiga svenska personligheter under 1900-talet på de nya sedlarna. En bättre manifestation för immateriella värdens betydelse för tillväxten får man leta efter!

Helg. Tid för avkoppling och tid att tänka fritt. Friast känner jag mig oftast inte i ord, utan i noter. Jag är kompositör till professionen och brinner tillräckligt mycket för det för att också ta förtroendeuppdrag för kompositörers och andra kulturskapares räkning. Kulturskapares villkor engagerar mig.

Det kommer förstås att fortsatt bli en hel del av det här på bloggen. Det kommer att handla om upphovsrätt, inte minst om upphovsrätt i en digital tid, men också om yttrandefrihet, mångfald och kultur. Mest kommer det nog att handla om musik. Kanske borde jag ha startat den första bloggen med noter istället för text?

Jag håller mig till text. Vill försöka vara så personlig som möjligt. Så att du som följer mig här och på andra ställen kan få ytterligare pusselbitar som ger en bild av vad som gör mig till Content is King. För det är faktiskt ingen slump att jag ägnar mig åt det jag ägnar mig åt.

Dags för promenad med hunden. Trevlig helg! 

måndag
apr042011

Med lögnen som politiskt redskap

Den som följer #svpol på Twitter kunde idag få se Piratpartiets partiledare Anna Troberg utse Thomas Järvheden till talesperson för Kulturskaparna. Och inte bara det. Enligt Troberg talade Järvheden också för Copyswede.

I den märkliga tweeten skriver Troberg: "Copyswede och Kulturskaparna pratar med ungdomar" och länkar till en twitpic-tweet av Thomas Järvheden, en bild som Troberg uppenbarligen inte uppskattade.
 
Jag vet inget om Järvhedens eventuella sympatier med vare sig nätverket Kulturskaparna eller Copyswede. Jag gissar att Anna Troberg inte heller gör det.
 
Det skulle förstås glädja mig mycket om det visade sig att Järvheden faktiskt vill tala för kulturskapares villkor "under vår flagg" - men jag tycker att han ska få avgöra den saken själv. Att göra som Troberg, utnyttja situationen till att konstruera en plump lögn, är inte rätt vare sig mot honom eller mot de andra inblandade parterna. Varför twittra att Kulturskaparna och Copyswede "pratar med ungdomar" och länka till en twitpic-tweet av Thomas Järvheden?
 
Yttrandefrihet är på modet. Jag har själv jobbat med det sedan mitt yrkesliv började för sisådär 25 år sedan. Piratpartiet började med frågan för några år sedan. När man som Troberg ljuger, förvränger och devalverar sanningen på det sätt hon gjorde idag, urholkas tron på yttrandefriheten. Det är sådant som skapar politikerförakt.
 
Vikten av yttrandefrihet och rätten till sin egen röst går inte att nog understryka. Att lägga ord i någon annans mun hör inte hemma på Twitter, i debatten eller i politiken. Inte ens när det kommer från en pirat.

fredag
apr012011

Content is King - bloggaren

För drygt ett år sedan gjorde jag debut på Twitter. Att börja twittra var inte självklart. Jag har många engagemang och jobbar mest hela tiden. När skulle jag hinna med att twittra?
 
Det som ändå fick mig att börja var Creators Conference, som SKAP höll i mars 2010. Jag ville helt enkelt bidra till att marknadsföra ett evenemang som jag trodde på och höll för viktigt. Med tiden, och inte minst genom mitt engagemang i Kulturskaparna, förändrades min syn på Twitter radikalt. Jag undrade inte längre hur jag skulle ha tid med twittrandet, utan hur jag skulle ha klarat mig utan det.
 
Jag tänker inte rada upp trötta överord om vikten av sociala medier. De är viktiga fenomen, inte minst ur yttrandefrihets- och demokratisynpunkt. Men de är samtidigt inte mer än vad man gör dem till. Jag har lärt mig att Twitter ena dagen är ett viktigt verktyg i mitt arbete, andra en förströelse och ibland faktiskt bara en tidstjuv. Jag skulle förstås kunna raljera lite om allt struntprat som försigår där, men det tänker jag inte göra. Struntet får andra ta ansvar för. 
 
Nu står jag efter att ha tjuvtränat i några veckor inför att börja blogga. Det är faktiskt ett stort steg för mig. Ånyo undrar jag om jag kommer att ha tid. Om jag kommer att ha något att säga (eller, nja, jag har tillräcklig självinsikt för att se att jag inte kommer att ha problem med det!). Snarare handlar det väl om att ha något att säga som gör någon skillnad för någon annan. 
 
Det är mitt mål med den här bloggen. Att göra skillnad för någon annan, inte bara för mig själv. 
 
Sist, men inte minst, undrar jag förstås om jag kommer att "göra rätt". Ja, du läste faktiskt rätt. För jag har tidigare erfarenheter av att göra fel, förstår du. Jag har under 2010 bloggat på Kulturskaparna.com. Med glädje, ska jag tillägga. Men mitt första möte med bloggosfären var inte nådigt. I den öppna, fria, demokratiska bloggosfären blev mitt första inlägg för Kulturskaparna sågat vid fotknölarna. Inte för innehållet, utan för att jag "bloggade på fel sätt". Bloggen tillät inte kommentarer, jag svarade inte snabbt nog när kommentarsfunktionen väl var fixad, jag skrev för långt och för kort, jag skrev i fel form. En kritiker sammanfattade det hela med "Ni kan ju inte ens blogga på rätt sätt. Vi vana bloggare vet hur man gör".
 
Det där har etsat sig fast. Inte så att jag är bitter, nej, mer bekymrad. Med den attityden hos dem som kallar sig nätmedborgare och säger sig förespråka öppenhet, frihet och demokrati kommer vi inte långt. Därför, käre/a läsare, lovar jag här i mitt första officiella blogginlägg att jag tänker hantera bloggandet här helt och hållet som jag själv vill - och betrakta det som rätt! Jag lovar dessutom att du får välja hur du vill förhålla dig till det. Allt är rätt. 
 
Nu ska jag ta itu med förberedelser inför nästa veckas kulturskaparmöte. Det händer mycket i nätverket och jag fortsätter som talesperson även under 2011. Men det får du läsa mer om på Kulturskaparna.com.
 
Välkommen till min blogg!
 
Alfons   
 
PS Möjligen blev det här inlägget "för långt". Eller "för kort". Sannolikt gjorde det också störst skillnad för mig själv. Men gratulera mig gärna ändå i kommentarerna nedan till att jag fått ur mig det! 
söndag
mar202011

Hur det hela började

Jag föddes 1967 på Sabbatsbergs sjukhus. Son till journalist och filmarparet Barbro och Günes Karabuda. Med föräldrar som hade till yrke att kritiskt granska sin omvärld följde en barndom på resande fot där jag tidigt lärde mig respektera rätten till olika åsikter och sanningar, helt enkelt  för att alternativet bara kan vara förtryck.

Jag såg enskilda individer betala ett oerhört högt pris för denna rätt, men också den lilla människans förmåga att rubba berg.

Insåg ordets makt, men kunde inte motstå musikens dragningskraft. Jag har komponerat musik så långt jag kommer ihåg. Gjorde musik till min första produktion när jag var 15 år. Det var för TV2-Teatern och handlade om en cancersjuk kvinna. Efter det tv och film i ett antal länder.

Hamnade in i musikpolitik för att jag såg behovet och vill bidra. Har själv aldrig haft en förläggare eller kontrakt med skivbolag. Upphovsrätten till det jag skapat har gjort att jag själv kunnat förhandla med t.ex. tv-bolag. Utan denna rätt skulle jag vara mycket svagare och det i en redan utsatt situation som kulturskapare.