Musik och kulturskapande i medierna
Musikundret i Fredagsmagasinet
Content is King på Twitter
Andra twittrare
Admin
måndag
apr042011

Med lögnen som politiskt redskap

Den som följer #svpol på Twitter kunde idag få se Piratpartiets partiledare Anna Troberg utse Thomas Järvheden till talesperson för Kulturskaparna. Och inte bara det. Enligt Troberg talade Järvheden också för Copyswede.

I den märkliga tweeten skriver Troberg: "Copyswede och Kulturskaparna pratar med ungdomar" och länkar till en twitpic-tweet av Thomas Järvheden, en bild som Troberg uppenbarligen inte uppskattade.
 
Jag vet inget om Järvhedens eventuella sympatier med vare sig nätverket Kulturskaparna eller Copyswede. Jag gissar att Anna Troberg inte heller gör det.
 
Det skulle förstås glädja mig mycket om det visade sig att Järvheden faktiskt vill tala för kulturskapares villkor "under vår flagg" - men jag tycker att han ska få avgöra den saken själv. Att göra som Troberg, utnyttja situationen till att konstruera en plump lögn, är inte rätt vare sig mot honom eller mot de andra inblandade parterna. Varför twittra att Kulturskaparna och Copyswede "pratar med ungdomar" och länka till en twitpic-tweet av Thomas Järvheden?
 
Yttrandefrihet är på modet. Jag har själv jobbat med det sedan mitt yrkesliv började för sisådär 25 år sedan. Piratpartiet började med frågan för några år sedan. När man som Troberg ljuger, förvränger och devalverar sanningen på det sätt hon gjorde idag, urholkas tron på yttrandefriheten. Det är sådant som skapar politikerförakt.
 
Vikten av yttrandefrihet och rätten till sin egen röst går inte att nog understryka. Att lägga ord i någon annans mun hör inte hemma på Twitter, i debatten eller i politiken. Inte ens när det kommer från en pirat.

fredag
apr012011

Content is King - bloggaren

För drygt ett år sedan gjorde jag debut på Twitter. Att börja twittra var inte självklart. Jag har många engagemang och jobbar mest hela tiden. När skulle jag hinna med att twittra?
 
Det som ändå fick mig att börja var Creators Conference, som SKAP höll i mars 2010. Jag ville helt enkelt bidra till att marknadsföra ett evenemang som jag trodde på och höll för viktigt. Med tiden, och inte minst genom mitt engagemang i Kulturskaparna, förändrades min syn på Twitter radikalt. Jag undrade inte längre hur jag skulle ha tid med twittrandet, utan hur jag skulle ha klarat mig utan det.
 
Jag tänker inte rada upp trötta överord om vikten av sociala medier. De är viktiga fenomen, inte minst ur yttrandefrihets- och demokratisynpunkt. Men de är samtidigt inte mer än vad man gör dem till. Jag har lärt mig att Twitter ena dagen är ett viktigt verktyg i mitt arbete, andra en förströelse och ibland faktiskt bara en tidstjuv. Jag skulle förstås kunna raljera lite om allt struntprat som försigår där, men det tänker jag inte göra. Struntet får andra ta ansvar för. 
 
Nu står jag efter att ha tjuvtränat i några veckor inför att börja blogga. Det är faktiskt ett stort steg för mig. Ånyo undrar jag om jag kommer att ha tid. Om jag kommer att ha något att säga (eller, nja, jag har tillräcklig självinsikt för att se att jag inte kommer att ha problem med det!). Snarare handlar det väl om att ha något att säga som gör någon skillnad för någon annan. 
 
Det är mitt mål med den här bloggen. Att göra skillnad för någon annan, inte bara för mig själv. 
 
Sist, men inte minst, undrar jag förstås om jag kommer att "göra rätt". Ja, du läste faktiskt rätt. För jag har tidigare erfarenheter av att göra fel, förstår du. Jag har under 2010 bloggat på Kulturskaparna.com. Med glädje, ska jag tillägga. Men mitt första möte med bloggosfären var inte nådigt. I den öppna, fria, demokratiska bloggosfären blev mitt första inlägg för Kulturskaparna sågat vid fotknölarna. Inte för innehållet, utan för att jag "bloggade på fel sätt". Bloggen tillät inte kommentarer, jag svarade inte snabbt nog när kommentarsfunktionen väl var fixad, jag skrev för långt och för kort, jag skrev i fel form. En kritiker sammanfattade det hela med "Ni kan ju inte ens blogga på rätt sätt. Vi vana bloggare vet hur man gör".
 
Det där har etsat sig fast. Inte så att jag är bitter, nej, mer bekymrad. Med den attityden hos dem som kallar sig nätmedborgare och säger sig förespråka öppenhet, frihet och demokrati kommer vi inte långt. Därför, käre/a läsare, lovar jag här i mitt första officiella blogginlägg att jag tänker hantera bloggandet här helt och hållet som jag själv vill - och betrakta det som rätt! Jag lovar dessutom att du får välja hur du vill förhålla dig till det. Allt är rätt. 
 
Nu ska jag ta itu med förberedelser inför nästa veckas kulturskaparmöte. Det händer mycket i nätverket och jag fortsätter som talesperson även under 2011. Men det får du läsa mer om på Kulturskaparna.com.
 
Välkommen till min blogg!
 
Alfons   
 
PS Möjligen blev det här inlägget "för långt". Eller "för kort". Sannolikt gjorde det också störst skillnad för mig själv. Men gratulera mig gärna ändå i kommentarerna nedan till att jag fått ur mig det! 
söndag
mar202011

Hur det hela började

Jag föddes 1967 på Sabbatsbergs sjukhus. Son till journalist och filmarparet Barbro och Günes Karabuda. Med föräldrar som hade till yrke att kritiskt granska sin omvärld följde en barndom på resande fot där jag tidigt lärde mig respektera rätten till olika åsikter och sanningar, helt enkelt  för att alternativet bara kan vara förtryck.

Jag såg enskilda individer betala ett oerhört högt pris för denna rätt, men också den lilla människans förmåga att rubba berg.

Insåg ordets makt, men kunde inte motstå musikens dragningskraft. Jag har komponerat musik så långt jag kommer ihåg. Gjorde musik till min första produktion när jag var 15 år. Det var för TV2-Teatern och handlade om en cancersjuk kvinna. Efter det tv och film i ett antal länder.

Hamnade in i musikpolitik för att jag såg behovet och vill bidra. Har själv aldrig haft en förläggare eller kontrakt med skivbolag. Upphovsrätten till det jag skapat har gjort att jag själv kunnat förhandla med t.ex. tv-bolag. Utan denna rätt skulle jag vara mycket svagare och det i en redan utsatt situation som kulturskapare.

lördag
mar192011

Upphovsrättens väktare

fredag
mar182011

”I shall close my dirty mouth only after death” 

Jag skriver oftast om upphovsrätt, men nu publicerar jag några rader om yttrandefrihet. Så konstigt är det inte – upphovsrätt och yttrandefrihet hör ihop. En del menar att de är ett omaka par som inte fungerar tillsammans. Andra menar tvärtom att de kompletterar varandra, till och med stöttar varandra. Att enbart hävda att upphovsrätten skulle utgöra ett hinder för yttrandefrihet är att kraftigt förenkla saken. För mig som musikskapare kan upphovsrätten tvärtom vara verktyget som ger mig möjlighet att använda min yttrandefrihet.


På många sätt lever vi som debatterar upphovsrätt och yttrandefrihet i Sverige med ett lyxproblem. Fråga Lapiro de Mbanga, sångare och mycket populär sådan från Kamerun. Det är de Mbangas ord jag citerar i rubriken till denna bloggpost.

Pierre Roger Lambo Sandjo, som han egentligen heter, sitter fängslad sedan snart tre år. Varför? I sin låt ”Constitution Constipée” kritiserade han 2008 de förändringar i grundlagen som gav president Paul Biya obegränsad tid vid makten. En kämpe för demokrati och yttrandefrihet. I ett land där varken han, hans tunga eller hans musik har något skydd överhuvudtaget.

Freemuse heter en organisation jag arbetar med i min roll som ordförande för SKAP, Föreningen Svenska Kompositörer Av Populärmusik, och i vårt europeiska nätverk ECSA, European Composer and Songwriter Alliance. Freemuse arbetar globalt med yttrandefrihetsfrågor för musiker och konstaterar att censuren inom musiken är alarmerande utbredd världen över. Varken den enskilde kulturskaparens upphovsrätt eller yttrandefrihet respekteras.

I mina kontakter med Freemuse har jag bland annat följt händelserna kring Lapiro de Mbanga. Tidigare i år hade jag också  förmånen att få introducera organisationens vd Marie Korpe och Freemuse för representanter för den svenska musikbranschen. Idag kontaktade jag därför Sveriges Radio och Mitt i Musiken som i veckan skildrat både Lapiro de Mbangas öde och arbetet Freemuse gör för honom och andra musiker.

Mitt i Musikens inslag satte fingret på en öm punkt – vad gör svenska musikorganisationer för yttrandefriheten? Inte tillräckligt, konstaterade Mitt i Musiken. Och det har de rätt i. Även om SKAP redan har ett samarbete med Freemuse kan vi göra mer. Jag önskar att vi alla fördjupar oss i denna fråga, då jag menar att vi inte är starkare än vår svagaste länk. Svagare än att vara utan sin yttrandefrihet är svårt att tänka sig.

Det är med andra ord viktigt för mig personligen att engagera mig i frågan om yttrandefrihet, eftersom den är en av förutsättningarna för mitt skapande. Det är lätt att glömma när man lever i Sverige, ett land där demokrati och yttrandefrihet är lika självklart som kranvattnet jag dricker. Det tackar jag för när jag tänker på Lapiro de Mbanga.

Alfons Karabuda
Kompositör

ursprungligen publicerad på Kulturskaparna.com

Page 1 ... 19 20 21 22 23